Mary 

Shelley 

Kärleksa . prövningen 

. EN NOVELL FRAN NOVELLIX NO 10

Tredje tryckningen. 

Originaltitel: The Trial of Love Publicerades första gången i 

The Keepsake, 1835 

EFTER ATT HA FÅTT signora prioras tillåtelse att gå ut i ett par timmar gick Angeline, som var inackordering på Sant’ Annas nunnekloster i den lilla staden Este i Lombardiet, för att avlägga visit. Hon var enkelt och smakfullt klädd; hennes faziola täckte huvudet och axlarna, och under den glänste hennes stora svarta ögon, som var enastående vackra. Och ändå var hon kanske inte stilig i egentlig mening, men hon hade en mild, frimodig och ädel uppsyn, ett mörkt, silkesmjukt hårsvall och klar, fin hy, trots att hon var brunhyllt. Hon hade även ett intelligent och eftertänksamt ansiktsuttryck; hon verkade ofta föra ett förtroligt samtal med sig själv inombords, och det märktes att hon var djupt intresserad av, och ofta tillfreds med, de tankar som fyllde hennes inre. Hon var av enkel börd: hennes far hade varit godsförvaltare åt greve Moncenigo, en venetiansk adelsman; hennes mor hade varit amma åt grevens enda dotter. Båda hennes föräldrar var döda; de hade 

© Helena Hansson och Novellix (2017) 

Översättning: Helena Hansson Omslagsbild: Golden Shrimp/Shutterstock.com 

Formgivning: Lisa Berk Sättning: Erika Palmquist Tryck: Livonia Print, Riga (2018) . 

ISBN: 978-917589-240-5 

 

efterlämnat en förhållandevis stor förmögenhet, och hon var eftertraktad av alla unga män från klassen under adeln, men Angeline levde ett tillbakadraget liv i klostret och uppmuntrade ingen av dem

Hon hade inte varit utanför klostermurarna många månader, och hon kände sig nästan rädd när hon rörde sig genom gränderna som ledde ut ur staden och upp på Euganeikullarna, till Villa Monce nigo, dit hon nu styrde sina steg. Varenda liten bit av vägen var välkänd för henne. Grevinnan Moncenigo hade dött i barnsäng efter sitt andra barns födelse, och alltsedan dess hade Angelines mor bott i villan, Familjen bestod av greven, som med undantag för ett par veckor om hösten alltid vistades i Venedig, och de två barnen. Ludovico, sonen, hade tidigt slagit sig ner i Padova för sin utbildnings skull, och därmed återstod bara Faustina, som var fem år yngre än Angeline

Faustina var den mest förtjusande lilla varelsen i världen: hon var inte alls lik en italienska, med sina glada blå ögon, sin strålande hy och sitt kastanje färgade hår; hennes figur var sylfidliknande slank, mjuk och smidig, hon var mycket söt, och livlig, och egensinnig, och hade tusen intagande egenskaper, som gjorde att man gärna lät henne få sin vilja igenom. Angeline var som en äldre syster: hon passade upp på Faustina, hon gjorde henne till viljes i allt; ett ord eller leende från henne övervann allt. Jag älskar henne alldeles för mycket”, kunde hon säga ibland, och skulle uthärda vilken pina som helst hellre än att se en tår i hennes öga.Angeline var sådan att hon samlade sina känslor och omhuldade dem tills de blev till lidelser, men de bästa principer och den mest uppriktiga fromhet hindrade henne från att låta sig ledas avvägar av dem, Moderns död tre år tidigare hade gjort Angeline föräldralös, och hon och Faustina flyttade in på Sant’ Annaklostret i staden Este; ett år senare skickades Faustina, som var femton, till ett mycket berömt kloster i Venedig för att slutföra sin utbildning, ett kloster vars aristokratiska portar var stängda för hen nes kamrat, som inte var adlig. Nu när hon var sjutton år gammal och klar med sin utbildning återvände hon hem till Villa Moncenigo tillsammans med sin far för att tillbringa september och oktober månad där. De kom dit just denna kväll, och Angeline var på väg från klostret för att få träffa och omfamna sin allra käraste kamrat

Det fanns något moderligt i Angelines känslor fem år är en ansenlig skillnad mellan tio och femton års ålder, och mycket mellan sjutton och tjugotvå. Det kära barnet”, tänkte Angeline där hon gick, hon måste ha blivit längre, och är alldeles säkert vackrare än någonsin. Vad jag längtar efter att få träf fa henne, och se hennes rara, okynniga leende! Jag undrar om hon hittade någon i klostret i Venedig som hade tålamod med henne och skämde bort henne, som jag gjorde här – någon som kunde ta på sig skulden för hennes felsteg och uppfylla hennes nycker. Åh! Den tiden är förbi! Nu tänker hon alldeles säkert att bli sposa. Jag undrar om hon ännu har fått uppleva kärleken.Angeline suckade. Jag får höra allt om det snart – hon kommer att berätta varenda detalj för mig, det är jag övertygad om. Och jag önskar att jag kunde berätta för henne – hemlighetsmakeri och gåtfullhet är så avskyvärt, men jag måste hålla mitt löfte, och om en månad är alltsammans över – om en månad kommer jag att känna mitt öde. Om en månad! Får jag träffa honom då? Får jag någonsin träffa honom igen! Men jag ska inte tänka på det, jag ska bara tänka Faustina – den rara, älskade Faustina!” 

Och nu knogade Angeline uppför backen; hörde hon att någon ropade hennes namn, och på terrassen som vette ut mot vägen stod det kära föremålet för hennes tankar och lutade sig ut över balustraden – den söta Faustina, den älskliga lilla flickan, ungdomligt blomstrande och lyckligt leende. Angelines hjärta värmdes av en än djupare tillgivenhet för henne. 

Snart omfamnade de varandra, och Faustina skrattade, hennes ögon glittrade, hon började berätta om allt som hade hänt i hennes liv under de två åren och visade att hon var lika egensinnig, barnslig, och ändå lika bedårande och smeksam som tidigare. Angeline lyssnade förtjust, betraktade smilgroparna i hennes kinder, hennes glittrande ögon och behagfulla gester, i fullkomlig, men stum, hänryckning av beundran, Om hon nu hade önskat berätta sin egen historia skulle hon aldrig hunnit det, för Faustina talade fort. 

Vet du, Angelinetta mia, sade hon, att jag ska bli sposa denna vinter?” 

Och vem är din signor sposino?” 

”Jag vet inte än, men vid nästa karneval ska han bli funnen. Han måste vara väldigt rik och väldigt förnäm, säger papa, och jag säger att han måste vara väldigt ung och väldigt godlynt, och låta mig få min vilja fram, som du alltid har gjort, Angelina carina.” 

Till slut reste sig Angeline för att ta farväl. Faustina ville inte att hon skulle gå, hon ville att hon skulle stanna hela kvällen – hon skulle skicka bud till klostret och be prioran om lov, men Angeline, som visste att hon inte skulle det, var fast besluten att och lyckades till sist övertala sin väninna att låta henne göra det. Dagen därpå skulle Faustina själv komma till klostret och hälsa sina gamla vänner, och Angeline kunde tillbaka tillsammans med henne på kvällen, om prioran tillät det. När denna plan hade diskuterats och fastställts skildes de åt med ännu en omfamning, och Angeline tittade upp där hon gick med lätta steg på vägen, och Faustina tittade ner från terrassen och vinkade åt henne och log. Angeline var betagen av hennes vänlighet, hennes skönhet, hen nes livliga och käcka uppträdande och samtal. Till en början tänkte hon bara henne, att alla andra tankar stängdes ute, men när hon kom till en vägkrök var det något som fick hennes tankar att återvända till henne själv. ”Åh, vad lycklig jag ska bli”, tänkte hon, ”om han håller sitt ord! Med Faustina och Ippolito kommer livet att bli ett paradis!” Och gick hon i sitt osvikliga minne igenom allt som hade hänt de senaste två åren. kortfattat som möjligt måste vi göra detsamma

Faustina hade rest till Venedig, och Angeline var ensam kvar i klostret. Hon knöt inte särskilt mycket bekantskaper, men hon blev förtrolig med Camilla della Toretta, en ung dam från Bologna. Camillas bror kom och hälsade på, och Angeline gjorde henne sällskap i samtalsrummet där de tog emot hans visit. Ippolito blev huvudlöst förälskad, och Angeline kom att besvara hans kärlek. Hennes känslor var uppriktiga och 

lidelsefulla, men hon kunde styra deras verkningar, hennes uppförande var oklanderligt. Ippolito däremot var eldig och impulsiv: han älskade passionerat, och han tålde inget motstånd mot att hans önskning ar skulle gå i uppfyllelse. Han satte sig i sinnet att det skulle bli giftermål, men eftersom han var adlig var han rädd att hans far skulle misstycka; trots det var det nödvändigt att söka hans tillåtelse, och den gamle aristokraten kom till Este, full av oro och harm och fast besluten att vidta alla mått och steg för att skilja de älskande åt för evigt. Angelines mildhet och godhet blidkade hans vrede, och hans sons förtvivlan väckte hans medlidande. Han ogillade giftermålet, men det förvånade honom inte att Ippolito ville ingå förbund med all denna skönhet och älskvärdhet; och å andra sidan, funderade han, var hans son väldigt ung och skulle kanske ångra sig och förebrå honom för att han alltför lätt hade gett sitt medgivande. Därför ingick han en kompromiss: han skulle ge sin tillåtelse om ett år från och med , under förutsättning att det unga paret förband sig och högtidligt syor på att inte med dela sig med varandra i vare sig samtal eller brev under den tiden. Det sade sig självt att detta skulle bli ett prövningens år, att ingen trolovning skulle anses gälla förrän det var till ända, och om de då fortfarande var varandra trogna skulle deras ståndaktighet få sin belöning. Alldeles säkert antog, och till och med hoppades, fadern att Ippolitos känslor under denna tid av bortavaro skulle förändras och att han skulle ingå en mer passande förbindelse. 

De båda älskande knäböjde framför korset och förband sig till ett år av tystnad och åtskillnad; Angeline med en blick som lyste av tacksamhet och hopp; Ippolito full av raseri och förtvivlan över detta hinder för hans lycka, som han aldrig hade samtyckt till om inte Angeline hade använt all sin övertalnings förmåga, all sin makt för att få honom att foga sig, och förklarat att om han inte lydde sin far skulle hon isolera sig i sin cell och självmant göra sig till fånge ända tills den föreskrivna tiden hade gått. Ippolito avlade därför löftet, och gav sig genast därefter av till Paris, 

Det fattades nu bara en månad innan året var till ända, och det är inte undra på att Angelines tankar irrade från den rara Faustina till att uppehålla sig vid hennes eget öde. Till löftet om åtskillnad hörde också ett löfte om att under samma period hemlighålla deras förbindelse och allt som rörde den för varenda människa. Angeline gick beredvilligt (eftersom hen nes väninna inte var där) med på att hålla sig undan tills den överenskomna tiden hade gått; men nu var den senare tillbaka och hemligheten tyngde Angelines samvete, men det kunde inte hjälpas – hon måste hålla sitt ord. 

Försjunken i alla dessa tankar hade hon nått foten av kullen, och nu var hon på väg uppför den kulle som staden Este ligger på, när hon hörde något som prasslade i vinodlingen vid sidan om vägen – steg, och en välkänd röst som sade hennes namn. 

”Santa Vergine! Ippolito!” utbrast hon. ”Är det så du håller ditt löfte?” 

”Och är det så du tar emot mig?” svarade han förebrående. ”Så ovänligt! Bara för att jag inte är kall nog att hålla rnig borta – den senaste månaden har varit en outhärdlig evighet – vänder du dig från mig, önskar att jag ska försvinna. Då är det sant som jag har hört – du älskar en annan! Ah! Min resa ska inte bli fruktlös – jag ska ta reda på vem han är och hämnas din falskhet.” 

Angeline gav honom en blick full av undran och förebråelse, men hon teg och gick vidare, Av hela sitt hjärta ville hon undvika att bryta sitt löfte och på så sätt nedkalla himmelens straff över deras förbindelse. Hon bestämde sig för att inte låta sig lockas att säga ett ord till, och att utverka förlåtelse för hans överträdelse genom att troget hålla fast vid sin ed. Hon gick mycket fort, lycklig och förtvivlad på samma gång- och ändå inte; lyckan var den sanna, överskuggande känslan, men hon fruktade både sin älskades vrede och de fruktansvärda konsekven ser som kunde bli följden av att han hade brutit sitt högtidliga löfte. Hennes ögon strålade av kärlek och glädje, men hennes läppar verkade vara hopkittade och beslutna att inte tala, hon svepte sin faziola tätt kring ansiktet, att han inte ens skulle kunna se det, medan hon skyndsamt gick vidare med blick en i marken. Ippolito, som brann av ursinne och vräkte ur sig floder av förebråelser, höll sig tätt in till henne; än klandrade han henne för svekfullhet, än svor han att hämnas, än beskrev och prisade han sin egen trofasthet och sin orubbliga kärlek. Det var ett angenämt men farligt ämne. Angeline var tusen gånger om frestad att belöna honom genom att tillkännage sina egna oförändrade känslor, men hon övervann sin önskan, tog sitt radband i handen och började räkna pärlorna. De närmade sig staden, och när Ippolito förstod att han inte kunde övertala henne lämnade han henne äntligen, och försäkrade att han skulle hitta sin rival och ta hämnd honom för hennes grymhet och likgiltighet. Angeline steg in i klostret, skyndade sig in i sin cell, kastade sig ner knä, bad Gud förlåta hennes älskade för att han hade brutit sitt löfte, och sedan vilade hon huvudet mot armarna, överväldigad av glädje över det bevis sin trofasthet han hade gett och över den snara utsikten till fullkomlig lycka, och lät sig uppslukas av en dagdröm som bar själva himmelens färger. Det hade varit en bitter kamp att motstå hans enträgna böner, men hennes tvivel hade skingrats, han var trogen och skulle ta henne till sin vid den avtalade tidpunkten, och hon, som under detta långa år hade älskat med så glödande, men stum, hängivenhet, skulle få sin belöning! Hon var trygg – hon tackade himmelen – hon var lycklig. Stackars Angeline

Dagen därpå kom Faustina till klostret; alla nunnor na samlades kring henne. ”Quanto è bellina”, ropade en. ”È tanta carina!” ropade en annan. ”S’è fatta la sposina?Är du trolovad än?frågade en tredje. Faustina sva rade med leenden och smekningar, oskyldiga skämt och skratt. Nunnorna avgudade henne, och Angeline stod bredvid och beundrade sin förtjusande väninna och gladde sig åt lovorden som östes över henne. Till sist måste Faustina hem igen, och Angeline fick, som väntat, tillåtelse att göra henne sällskap. Hon fick lov att följa med henne till villan, sade prioran, men inte stanna hela kvällen – det var emot reglerna. Faustina vädjade, grälade, lirkade och lyckades till sist övertala abbedissan att låta hennes väninna vara borta en enda natt. gav de sig av tillsammans, ledsagade av en gammal piga – ett slags förkläde. På vägen kom en ryttare och red förbi dem. 

Så stilig han är!” ropade Faustina. Vem kan det vara?” 

Angeline rodnade djupt, för hon såg att det var Ippolito. Han red raskt vidare och var snart utom synhåll. De var nu på väg uppför kullen, och de hade nästan villan inom synhåll när de blev skrämda av råmanden, hojtanden, tjut och vrål, som om en flock vilddjur eller ett dårhus eller bådadera hade sluppit lösa. Faustina bleknade, och snart blev hennes kamrat lika rädd, för en buffel som hade slitit sig från sitt ok kom rusande nerför backen och fyllde luften med sina rytanden, och en hel skock contadini följde efter honom, skrikande och ropande – han var väg rakt mot de båda vännerna. Det gamla förklädet skrek: O, Gesu Maria!” och föll handlöst ner på marken. Faus tina gav ifrån sig ett genomträngande tjut och fick fatt om midjan på Angeline, som kastade sig framför den skräckslagna flickan, fast besluten att själv möta faran hellre än att den skulle drabba hennes väninna – djuret var nu alldeles inpå dem. I det ögonblicket kom ryttaren sin häst nerför backen, red förbi buffeln, vände helt om och mötte oförskräckt det rasande odjuret. Med ett vildsint bölande vek buffeln åt sidan och in i en gränd till vänster, men hästen blev skrämd, stegrade sig, kastade av sin ryttare och galopperade nerför backen, Ryttaren låg orörlig, raklång marken

Nu var det Angelines tur att skrika, och både hon och Faustina sprang ängsligt fram till sin räddare. Medan den senare fläktade honom med sin stora gröna solfjäder, som italienska damer bär med sig för att använda som parasoll, skyndade sig Angeline att hämta lite vatten. Efter någon minut återvände färgen till hans kinder och han slog upp ögonen; han fick syn på den vackra Faustina och försökte resa sig, I samma ögonblick kom Angeline tillbaka med vattnet i en skål av kalebass, som hon förde till hans läp par – han tryckte hennes hand – hon drog den åt sig. Gamla Caterina, som märkte att allt var stilla, började nu se sig omkring, och när hon bara såg de två flickorna som stod lutade över en fallen man, reste hon sig och närmade sig dem

Ni kommer att !” ropade Faustina, ”Ni har räddat mitt liv och blir själv dödad.” 

Ippolito försökte le. ”Jag kommer inte att dö”, sade han,”men jag är skadad.” 

”Var? Hur?ropade Angeline. ”Kära Faustina, låt oss skicka efter en vagn åt honom och ta med honom till villan.” 

Åh, ja!sade Faustina. ”Gå nu, Caterina – spring, berätta för papa vad som har hänt, att en ung ryttare har slagit ihjäl sig för att han räddade mitt liv.” 

Inte slagit ihjäl mig”, avbröt Ippolito, ”bara brutit armen, och, befarar jag nästan, benet.” 

Angeline blev dödligt blek och sjönk ner marken. 

”Och ni kommer att dö innan vi hinner skaffa hjälp”, sade Faustina, den där dumma Caterina hasar fram som en snigel.” 

”Jag går till villan”, ropade Angeline, Caterina får stanna med dig och Ip... Buon dio! Vad säger jag?” 

Hon rusade iväg och lämnade Faustina som fläktade hennes älskade, som återigen blev mycket matt. Snart var villan varskodd, signor conte skickade efter en läkare, såg till att en madrass försågs med rep öglor och bars av fyra män, och kom till Ippolitos hjälp. Angeline stannade kvar i huset; äntligen gav hon efter för sin sinnesrörelse och grät bittert av rädsla och sorg. Åh, att han skulle bryta sitt löfte och bli straffad det sättet om det ändå var jag som hade fått sona det!” Men snart reste hon sig, ställde i ordning en bädd och letade upp de förband hon trodde skulle behövas, och vid det laget hade han blivit ditburen. Strax efteråt kom läkaren; han fann att vänsterarmen mycket riktigt var bruten, men benet var bara mörbultat; sedan drog han armen till rätta, åderlät honom, gav honom en lugnande brygd och ordinerade att han skulle hållas i största stillhet. 

Angeline vakade över honom hela natten, men han sov gott och märkte inte av hennes närvaro, Aldrig hade hon älskat mycket. Hans mişsöde, som var en ren olyckshändelse, tolkade hon som ett bevis på hans tillgivenhet, och hon betraktade hans stiliga ansikte, lugnt i sömnen, och tänkte: ”Må himme len bevara den mest trofasta beundrare som någonsin har värnat en jungfrus löften!” 

Nästa morgon vaknade Ippolito feberfri och på gott humör. Blåmärkena på hans ben var nästan ingenting; han ville stiga upp. Läkaren såg till honom och bad honom hålla sig i stillhet bara i ett par dagar för att förhindra feber, och utlovade snabb bättring om han obetingat lydde hans order. Angeline tillbringade dagen i villan men ville inte träffa honom igen. Faustina talade oavbrutet om hans mod, hans ridderlighet, hans vinnande sätt. Hon var berättelsens hjäl. tinna. Det var för hennes skull ryttaren hade riskerat sitt liv, henne han hade räddat. Angeline log lite åt hennes inbilskhet. ”Hon skulle bli så sårad om jag berättade sanningen, tänkte hon, så hon fortsatte att tiga. På kvällen var hon tvungen att återvända till klostret; borde hon in och ta farväl av Ippolito? Var det rätt? Innebär det inte att hon bröt sitt löfte? Men hur skulle hon kunna låta bli? Hon steg in och gick försiktigt närmare; han hörde hennes steg och tittade ivrigt upp, och såg sedan lite besviken ut. 

”Farväl, Ippolito!” sade Angeline. ”Jag måste tillbaka till klostret. Om du skulle bli sämre, vilket himmelen förbjude, kommer jag hit igen för att pas sa upp dig, vårda dig, dö med dig; om du blir frisk, vilket det med Guds välsignelse finns gott hopp om, kommer jag att tacka dig efter förtjänst om blott en månad. Farväl, käre Ippolito!” 

”Farväl, kära Angeline! Du vill allt det rätta och ditt samvete står bakom dig; var inte orolig för mig. Jag känner hälsa och kraft i min kropp, och jag prisar det omak och den smärta jag får uthärda eftersom du och din rara väninna är utom fara. Farväl! Men Angeline, ett ord till: Min far tog med sig Camilla till Bologna förra året, har jag hört – brevväxlar ni kanske?” 

”Du misstar dig – enligt marchesens önskemål har inga brev utväxlats.” 

”Och du har varit lydig såväl i vänskap som i kärlek – du är verkligen god. Nu ber jag också om ditt hedersord – kan du ge mig det precis som du har gett det till min far?” 

”Om det inte strider mot vårt löfte.” 

”Vårt löfte! Din lilla nunna – är våra löften så betydelsefulla? Nej, det strider inte mot vårt löfte – det gäller bara att du inte ska skriva till vare sig Camilla 

eller min far, och inte heller låta dem få vetskap om den här olyckshändelsen; det skulle vålla oro till ing en nytta. Ger du ditt hedersord?” 

”Jag ger mitt hedersord att inte skriva utan din tillåtelse.” 

”Och jag litar på att du håller ord precis som du har hållit ditt löfte. Farväl, Angeline. Vad nu! Gå utan en enda kyss?” 

Hon sprang ut ur rummet för att inte bli frestad, för om hon hade tillmötesgått hans begäran skulle det ha varit en värre överträdelse mot hennes utfästelse än någon annan som hon hittills hade begått. 

Hon återvände till Este, orolig men lycklig, hon var ker på sin älskades trofasthet, och bad innerligt om att han skulle bli återställd snart. I flera dagar gick hon med jämna mellanrum till Villa Moncenigo och frågade efter honom, och hon fick höra att han gradvis blev bättre, och till sist fick hon veta att han fick lov att lämna sitt rum. Det var Faustina som berättade det, och hennes ögon glittrade av förtjusning. Hon pratade mycket om sin ryttare, som hon kallade honom, och om sin tacksamhet och beundran, Varje dag hade hon tillsammans med sin far besökt honom, och hon hade alltid någon ny historia att berätta om hans espri, hans elegans och hans angenäma komplimanger. Nu när han kunde göra dem sällskap i salong en var hon dubbelt lycklig. Efter att Angeline hade fått veta detta avstod hon från sin dagliga visit, eftersom hon inte längre kunde avlägga den utan att utsät ta sig för risken att stöta på sin älskade. Hon skickade varje dag bud och frågade hur han återhämtade sig, och varje dag fick hon bud från sin väninna som bjöd dit henne. Men hon var bestämd – hon kände att hon gjorde rätt, och även om hon befarade att han var arg visste hon att om knappt fjorton dagar, för mycket hade månaden krympt sedan hon först träffade honom, fick hon visa sina verkliga känslor, och eftersom han älskade henne skulle han gärna förlåta henne. Hon var lätt om hjärtat, och det var fyllt av enbart tacksamhet och lycka

Varje dag bönföll Faustina henne att komma, och hennes böner blev alltmer enträgna, men Angeline fortsatte att tacka nej. En morgon kom hennes unga väninna inrusande i hennes cell och förebrådde henne, ställde frågor och uttryckte förvåning över att hon inte kom. Angeline var tvungen att lova att komma, och sedan frågade hon efter ryttaren, för att få veta när hon skulle kunna avlägga sin visit att hon undvek att träffa honom. Faustina rodnade, och en charmerande förvirring spred sig i hennes ansikte när hon ropade: ”Ah, Angeline! Det är för hans skull jag önskar att du ska komma.” 

Nu var det Angelines tur att rodna, för hon fruktade att hennes hemlighet hade blivit avslöjad, och hon frågade hastigt: Vad har han sagt?” 

Ingenting, svarade hennes livliga väninna, ”och det är därför jag behöver dig. Åh, Angeline, i går frågade papa mig vad jag tyckte om honom och tillade att om hans far gav sin tillåtelse såg han ingen anledning till att vi inte skulle kunna gifta oss – och det gör inte jag heller – men ändå, älskar han mig? Ah, om han inte älskar mig, så vill jag inte att ett enda ord ska yttras eller att hans far ska tillfrågas – jag skulle inte gifta mig med honom för allt i världen!” Tårar vällde upp i den känsliga flickans ögon, och hon kastade sig i Angelines armar, 

Stackars Faustina”, tänkte Angeline, ”ska du behöva lida för min skull?” Så smekte och kysste hon henne, lugnande och tillgivet. Faustina fortsatte. Hon var säker på att Ippolito älskade henne, sade hon. Angeline spratt till när namnet träffade hennes öra, uttalat av en annan, och hon blev blek och darrade, och ansträngde sig för att inte röja sig. De tecken kärlek han gav var ringa, men han såg så lycklig ut när hon kom in och trugade henne så ofta att stanna kvar – och hans blick ..

Frågar han någonsin något om mig?sade Angeline

Nej, varför skulle han göra det?svarade Faustina. 

Han räddade mitt liv, svarade den andra och rodnade

Gjorde han – när då? Åh, jag minns; jag tänkte bara på mitt eget, men du var naturligtvis i lika stor fara nej, större, för du kastade dig framför mig. Min egen käraste vän, jag är inte otacksam, även om Ippolito gör mig glömsk.” 

Allt detta förvånade Angeline, nej, det gjorde henne förstummad. Hon tvivlade inte på sin älskades trofasthet, men hon oroade sig för sin väninnas lycka och det trängde undan varje annan tanke ... Hon lovade att besöka henne, redan samma kväll

Och nu kom hon återigen långsamt vandrande uppför backen, med tungt hjärta för Faustinas skull, och hon hoppades att dennas kärlek, så plötslig och obesvarad, inte skulle äventyra hennes framtida lycka. Vid vägkröken i närheten av villan hörde hon sitt namn ropas och tittade upp, och såg då sin väninnas näpna, leende ansikte där hon återigen böjde sig över balustraden, med Ippolito vid sin sida. Han ryckte till och drog sig undan när han mötte hen nes blick. Angeline hade kommit med föresatsen att varna honom, och funderade nu på hur hon skulle uttrycka sig för att inte röja sin väninna. Det var bortkastad möda; Ippolito var försvunnen när hon 

kom in i salongen och visade sig inte igen. ”Han vill hålla sitt löfte”, tänkte Angeline, men hon var förfärligt oroad för sin väninnas skull, och visste inte vad hon skulle ta sig till, Faustina kunde inte tala om något annat än sin ryttare. Angeline drabbades av samvetskval och visste ingen råd om hur hon skulle göra. Borde hon berätta om sin belägenhet för sin väninna? Det kanske var bäst, och ändå kändes det som det svåraste av allt; dessutom misstänkte hon ibland nästan att Ippolito hade svikit henne. Tanken dök upp tillsammans med ett hugg av vånda och försvann sedan igen; den bringade henne ändå ur fattningen och hon kunde inte styra sin röst. Hon återvände till klostret mer ängslig, mer betryckt än någonsin förut

Två gånger besökte hon villan, och Ippolito fortsatte undvika henne, och Faustinas förklaringar till hans uppträdande mot henne blev allt obegripligare. Gång gång gjorde rädslan för att hon hade förlorat honom henne bedrövad, och gång gång intalade hon sig att hans undvikande sätt och tystnad gentemot henne berodde hans löfte och att hans gåtfulla uppträdande mot Faustina bara fanns i den livliga flickans fantasi. Hon grubblade ständigt på vilken roll hon borde inta, medan både aptit och sömn und flydde henne; till sist blev hon för sjuk för att kunna besöka villan, och i två dagar var hon sängliggande. 

Under de febriga timmar som nu följde, då hon var oförmögen att röra sig och olycklig över tanken Faustinas öde, kom hon fram till beslutet att hon skulle skriva till Ippolito, Han ville inte träffa henne, hon hade inget annat sätt att meddela sig med honom. Hennes löfte förbjöd denna handling, men det hade redan brutits på många sätt, och nu handlade hon utan tanke sig själv, endast för sin kära vänners skull. Men tänk om hennes brev skulle hamna i andras händer; om Ippolito hade för avsikt att lämna henne för Faustina? måste hennes hemlighet för evigt begravas i hennes eget hjärta. Hon bestämde sig därför för att skriva ett sådant sätt att hennes brev inte skulle röja henne för en utomstående. Det var en svår uppgift. Till sist lyckades hon med den: Signor cavaliere skulle ursäkta henne, hoppades hon. Hon var – hon hade alltid varit – som en mor för signorina Faustina – hon älskade henne mer än sitt eget liv. Signor cavaliere uppträdde kanske tanklöst – förstod han? – och även om han inte menade någonting skulle världen ana. Det enda hon bad om var hans tillåtelse att skriva till hans far, att detta tillstånd av hemlighetsmakeri och ovisshet skulle ta slut fort som möjligt

Hon rev sönder tio brev – och var missnöjd med detta, men klistrade ändå igen det, kröp ur sängen 

och skickade omedelbart iväg det med posten. 

Denna beslutsamma handling lugnade henne, och det gagnade hennes hälsotillstånd. Dagen därpå var hon så frisk att hon bestämde sig för att upp till villan för att se vilken verkan hennes brey hade fått. Med bultande hjärta tog hon sig uppför gränden, och vid den vanliga kröken tittade hon upp. Ingen Fausti na betraktade henne. Det var inte konstigt, eftersom hon inte var väntad, och ändå, hon visste inte varför, blev hon förtvivlad; hennes ögon tårades. ”Om jag bara fick träffa Ippolito i ett ögonblick, få den minsta förklaring, skulle allt vara i sin ordning!” 

Med den tanken kom hon fram till villan och steg in i salongen. Hon hörde snabba steg, som om någon drog sig undan när hon kom in. Faustina satt vid ett bord och läste ett brev – hon var röd om kinderna, och hennes barm hävde sig av sinnesrörelse. Ippolitos hatt och mantel låg intill henne och avslöjade att han just hade lämnat rummet i en hast. Hon vände sig om – hon såg Angeline – hennes ögon blixtrade – hon kastade brevet som hon hade varit i färd med att läsa vid sin väninnas fötter; Angeline såg att det var hennes eget

Ta det!sade Faustina. ”Det är ditt. Varför du skrev det – vad det betyder – det frågar jag inte; det var minst sagt taktlöst, och, det försäkrar jag dig, gagnlöst – jag är inte den som ger bort mitt hjärta oombedd eller som sätter mig upp emot min fars förslag. Ta upp ditt brev, Angeline. Åh, jag kunde inte tro att du skulle handla så mot mig!” 

Angeline såg ut som om hon lyssnade, men hon hörde inte ett ord; hon stod orörlig, händerna var knäppta, ögonen svämmade över av tårar och kunde inte slita sig från brevet

Ta upp det, säger jag”, sade Faustina och stampade otåligt med sin lilla fot, Det kom för sent, vad du än hade för avsikt, Ippolito har skrivit till sin far för att be om hans tillåtelse att gifta sig med mig; min far har också skrivit.” Nu ryckte Angeline till och stirrade förfärat på sin väninna. 

”Det är sant! Tvivlar du? Ska jag kalla Ippolito så att han får bekräfta mina ord?” Faustina lät triumferande. Den förskräckta Angeline tog hastigt upp brevet och vände om utan ett ord, lämnade salong en, lämnade huset, gick nerför kullen och tillbaka till klostret. Hennes hjärta höll att brista, det stod i brand, det kändes som om hennes kropp var besatt av en ande som inte var hennes egen; hon fäller inga tårar, men hennes ögon trängde nästan ur sina hålor, hennes lemmar skakade som i krampryckningar, hon rusade in i sin cell, kastade sig på golvet, och kunde hon gråta – och efter floder av tårar 

kunde hon be, och sedan återigen tänka att hennes dröm om lycka för evigt hade grusats och önska att hon vore död

Morgonen därpå slog hon upp sina motvilliga ögon mot ljuset och steg upp. Det var dag, och alla måste stiga upp och genomleva dagen, hon precis som alla andra, men solen sken inte för henne som förut, och hennes förtvivlan förvandlade livet till tortyr. Snart blev hon bestört över upplysningen att det satt en herre i samtalsrummet och önskade träffa henne. Hon slöt sig dystert inom sig själv och vägrade gå ner. Portvakterskan kom tillbaka en kvart senare. Han hade gått, men han hade skrivit till henne, och hon överlämnade brevet. Det låg på bordet framför Angeline – hon ville inte öppna det, allt var över och behövde inte bekräftas det här sät tet. Till sist bröt hon sigillet, långsamt, och med en kraftansträngning. Datumet var dagen då året var till ända. Tårarna vällde fram, och så spirade i hen nes hjärta ett grymt hopp om att alltsammans var en dröm, och att han nu, när kärleks prövningen var över, hade skrivit för att göra henne till sin. Sporrad av denna bedrägliga tanke torkade hon tårarna och läste följande ord

”Jag har kommit hit för att rentvå mig från en lumpen handling. Du vägrar träffa mig, och jag skriver till dig, för hur ovärdig jag än måtte vara i dina ögon vill jag inte framstå som sämre än jag är. Jag mottog ditt brev i Faustinas närvaro – hon kände igen din handstil. Du vet hur egensinnig, hur impulsiv hon är; hon tog ifrån mig brevet och jag kunde inte hindra henne. Jag säger inget mer. Du hatar mig säkert; men skänk mig i stället din medömnkan, för jag är förtvivlad. Min heder är nu bortlovad; allt blev klart nästan innan jag förstod faran, men det går inte att göra något åt – jag kommer inte att få frid förrän du förlåter mig, trots att jag förtjänar att du förbannar mig. Faustina vet inget om vår hemlighet. Farväl.” Papperet föll ur Angelines hand. 

Det vore fåfängt att försöka beskriva den sorg som den stackars flickan fick uthärda. Hennes fromhet, hennes ödmjukhet, hennes ädla, generösa natur kom till hennes hjälp och blev hennes stöd när hon nde att hon utan detta säkert skulle ha dött. Faustina skrev till henne och sade att hon gärna hade velat träffa henne, men att Ippolito var emot det. Svaret hade kommit från marchese della Toretta – han gav gärna sin tillåtelse, men han var sjuk, och de skulle allesammans fara till Bologna; när de kom tillbaka kunde de träffas. 

Denna avfärd var en liten tröst för den olyckliga flickan. Och snart kom ännu en i form av ett brev från Ippolitos far, fullt av lovord över hennes uppträdande. Hans son hade bekänt allt för honom, sade han; hon var en ängel – himmelen skulle löna henne, och ännu större skulle hennes belöning bli om hon kunde värdigas förlåta sin trolöse älskare, Angeline fann lindring i att besvara brevet och avbörda sig en del av sorgen och tankarna som tyngde henne. Hon förlät honom gärna, och bad om att all lycka skulle komma honom och hans förtjusande brud till del. 

Ippolito och Faustina gifte sig och tillbringade två eller tre år i Paris och södra Italien. Till en början var hon lycksalig, men snart kom den grymma världen och hennes makes lättsinniga, ombytliga natur att vålla tusen sår i hennes unga barn. Hon längtade efter Angelines vänskap, hennes vänliga medkänsla; att få vila sitt huvud mot hennes mjuka hjärta och bli tröstad. Hon föreslog ett besök i Venedig – Ippolito samtyckte, och de besökte Este på vägen. Angeline hade tagit doket i Sant’Anna-klostret. Hon var glad, om än inte lycklig; hon lyssnade med förvåning på Faustinas bedrövelser och försökte trösta henne. Samlad och med förändrade känslor träffade hon även Ippolito; han var inte den människa som hon hade älskat i sin själ, och om hon, som hade så djupa känslor och så höga tankar om heder, hade gift sig med honom trodde hon att hon skulle ha blivit ännu mer besviken än Faustina. 

Paret levde som italienska äkta makar brukar. Han var nöjeslysten, ombytlig, obetänksam; hon tröstade sig med en cavaliere servente. Angeline, som var himmelen trogen, förundrade sig över allt detta, och över hur någon så lätt kunde flytta över sin kärlek, som för henne var helig och oåterkallelig.